Okej.. LÄS INTE OM DU INTE ÄR INTRESSERAD ELLER BRYR DIG!!! SAMT SÅ INKLUDERAR DET HÄR INLÄGGET MYCKET DRAMATIK OCH SORG!! DON'T READ IF YOU DON'T CARE!

 

 

Men just nu så mår jag inte så värst bra, det är väldigt mycket som händer omkring mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Vilket leder till att jag får svårare att prioritera skolan bl.a., och det är inte precis bra, då det är mitt sista år på gymnasiet. 

 

Men jag vill bara klargöra för er att under dom kommande månaderna? Veckonra? whatever.. så kommer inte jag vara precis som jag brukade vara. (glad, trevlig, ''positiv'', kreativ.. osv) 

 

För en väldigt jobbig del av mitt liv händer just nu och det tar kål på mig.. 

 

Jag får dåligt samvete för mina kompisar... för min familg... för mitt liv...

Jag mår dåligt psykiskt och fysiskt.. 

Jag känner oro hela tiden...

Jag tänker vad som KAN hända...

Jag känner mig som en fruktansvärd person...

Jag känner mig ensam...

 

Och jag vet att många säger ''FÖRSÖK tänk positivt''.. men jag är en sådan person som tänker positivt, men när jag gör det så ser jag även negativa saker kring det.. Så jag har svårt för att tänka positivt.. det har jag alltid haft problem med..

Blä..

 

Aja.. 

Den största delen som händer just nu för mig är att min äldre hund, Jazzi, har varit sjuk under en tid nu.. och jag är oerhört orolig för henne.. Hon är 11 år, har juvertumörer samt så är hennes hjärta för stort, vilket lett till att hon har fått andproblem och hon hostar väldigt mkt.. 

Jag är oerhört orolig för henne... För hon är min lilla skyddsängel.. och jag vill inte att hon ska lämna oss.. När jag var hemma sist så pratade mamma och Gunnar mycket om det här.. om hur vi skulle göra det, och hur det kommer vara när det väl händer och att jag ska försöka att bara tänka på dom positiva sakerna som Jazzi har gett oss.. men som nämnt tidigare så tänker jag alltid på negativa saker kring det... och i det här fallet är det att hon aldrig kommer kunna ge oss dom positiva sakerna längre... Hon kommer aldrig vara lycklig i Näset, aldrig bita mot våra händer (på skoj) när vi låtsas slå varandra hemma... aldrig visa uppmärksamhet när vi kokat ägg... eller kärleken hon ger oss... 

 

Jag vet att det är väldigt dramatisk att skriva såhär.. men jag vill verkligen att ni ska veta hur jag känner just nu.. Och det här känns konstigt att skriva.. men jag vill gärna veta om det finns någon här som jag kan vända mig till som stöd.. för jag behöver oerhört mkt stöd nu.. 

 

SEN så är det ju inte säkert än om Jazzi kommer klara sig eller inte.. det varierar väldigt mycket... Men jag seriöst ber och ber och ber om att hon ska få leva mycket längre! För hon förtjänar fan inte det här.. 

Min lilla skyddsängel.. 

 

 

Men nu till det andra som får mig att må dåligt (Kan inte prata mer om Jazzi, för det tog mig flera minuter att skriva inlägget såhär långt, för jag behövde andas ut och torka bort tårarna från mina ögon.. jag vet.. ''drama-queen'' säg vafan ni vill) 

 

En annan sak då som får mig att må dåligt är att det känns som att jag inte ger mina vänner det dom förtjänar.. vilket jag verkligen vill! 
Jag vill ge mina vänner mängder med saker för att dom ska bli glada över det... jag vill liksom.. ge något som tack för att dom accepterar mig och vill ha mig som sin vän..

För jag vet att jag inte är någon.. ''Lätt'' eller ''underbar'' person att umgås med... jag har väldigt många nackdelar med mig själv.. 
Och det känns inbland som att jag kräver mycket av mina vänner också.. 

Ibland önskar jag nästan att jag inte hade några vänner.. för jag känner mig patetisk som vän, samt så känns det liksom.. inte som att jag förtjänar det.. *suck*
Men jag säger inte det här för att jag inte är nöjd med mina vänner..

För det är jag!
Jag älskar verkligen mina vänner! Det gör jag.. Många vänner står mig väldigt nära hjärtat och jag vill liksom...veta hur jag kan förtjäna den vänskapen? 

Hehe.. nu börjar det här bli väldigt konstigt..  

Så jag tror jag ska ta och sluta skriva nu innan det blir något ritkgit weird... 

Men ja, nu vet ni lite mer hur jag känner kring saker och ting.. och tack för att ni tog er tid att läsa det här.. *kram* 

 

Oh! Btw.. Imorgon (2/2) så fyller min bebis (Sotis) 6 år ;;<3